Vid det laget visste ingen vad som komma skulle.

I tysthet bildades ett band som så småningom skulle bli Kent. Givetvis i Eskilstuna.

Redan 1986 träffades Jocke Berg och Sami Sirviö hos en gemensam kompis. Inte långt därefter bildades pojkrumsduon The Coca-Cola Kids.

Sirviö upplevde att Jocke Berg var en kaxig kille med hockeyfrilla. Berg tyckte att Sami var en dryg, tyst jävel.

– Som de flesta andra började jag gå ut på ställen efter nian, egentligen fanns det bara ett ställe – Vildsvinet. Det var där jag upptäckte tjusningen med sprit och flickor. Det var ju anledningen till att jag började hålla på med musik, säger Jocke Berg (Sonic 2002).

Sirviös mormor dyrkade Jesus, men han själv hade en helt annan frälsare i Elvis. Kompisen Jocke Berg var mer förtjust i U2 och David Bowie.

Jocke har berättat att hans föräldrar inte bara gav uppmuntran och stöd. De var en direkt influens.

– När jag köpte min första gitarr hade jag redan upptäckt The Cure, Jesus & Mary Chain och, tio år för sent, Bowie. Men det började med att jag fick The Beatles röda samlingsplatta av farsan. Och mamma hade hundratusen kassettband med alla klassiker från 1960-talet och det var ju världens bästa skola, säger Jocke Berg i Aftonbladet.

Det var just tack vare Bowie som Jocke Berg insåg att en text i princip kan betyda vad som helst. Att det beror helt på lyssnarens tolkning. Oavsett vem som läser hans texter så ska man kunna tolka dem på flera olika sätt.

† † †

Redan då fanns en ”vi mot dom”-känsla, som skulle fortsätta att känneteckna bandets hela karriär. Möjligen är den delvis sprungen ur de sverigefinska rötterna som har präglat flera i bandet.

De kommer trots allt från en stad med hög procent av personer som har rötterna i grannlandet Finland.

– Det har sin vinkel att som finnunge i Eskilstuna och Torshälla fick man hävda sig. Resten av skolan var bara svennar. Då blir det också … i klassen blev det en känsla av ”vi mot dom”. Vi behövde hävda oss och visa att vi kunde spöa svenskarna i fotboll, säger Sirviö i TV4.

– I Eskilstuna fungerar det så att antingen jobbar man på sin fabrik eller så spelar man fotboll eller popmusik. Vi valde det sistnämnda, och så fort vi börjat tyckte alla i vår omgivning att vi var dumma i huvudet. De undrade hur vi kunde hålla på med något så otroligt omoget. Så redan då blev det vi mot världen, säger Jocke Berg (Pop, 1995).

När Martin Sköld, Markus Mustonen och Thomas Bergqvist tillkommer bildas Jones & Giftet. Den första spelningen ägde rum i Lindesberg i Västmanland. De vinner också en lokal rockbandstävling vid namn Cult-91.

Sköld och Bergqvist träffas i ett teaterprojekt på skolan S:t Eskils där Thomas går sista gymnasieåret och Martin sitt andra.
De hittar varandra direkt. En gemensam nämnare är Martin Skölds samling av depprock. Plattor med band som The Cure.
En av de första spelningarna gjordes på en numera nedlagd bar inför en hängiven publik.

– Publiken bestod mest av kompisar. Så klart att de gillade det vi gjorde. Det var kul. Minnesvärt, säger Thomas Bergqvist i TV4:s ”Nyheterna”.
Skivbolag börjar visa intresse efter att Martin Sköld har skickat runt demokassetter. Bandet spelar in en låt som heter ”Jag har en djävul (i mitt skåp)”. Magnus Nygren på EMI gillar bandets demo och fixar två gigs i Stockholm, ena vid universitetet som förband åt komikern Peter Wahlbeck.

Wahlbeck är i dag en beundrare av Kents musik. Han har vaga minnesbilder av att han tyckte att spelningen var bra, och att han ska ha haft en pratstund med några bandmedlemmar.
Thomas Bergqvist kan inte vara lika engagerad som de övriga i bandet, eftersom han hade både jobb och sambo i Strängnäs.
– Till slut tog jag och Jocke ett snack. De ville ha någon som var mer tillgänglig än vad jag kunde vara. Det var tråkigt, men jag köpte det. De ville satsa hundra procent och jag hade andra prioriteringar, säger Bergqvist till Eskilstuna-Kuriren.
Han får sparken.

Några år därefter blir Bergqvist polis. Livet tar en helt annan riktning än att vara medlem i ett band som ofta kallats för Sveriges största rockgrupp.

– Jag var ledsen ett tag, men det var ”no hard feelings”. De var superinriktade på bandet, medan jag hade annat i livet just då, säger Thomas Bergquist till Eskilstuna-kuriren, 24 år senare.

Han har dock en stadig inkomst, medan de övriga bandmedlemmarna får kämpa framåt med låga inkomster. In kommer Martin Roos. Nytt namn. Plötsligt heter bandet Havsänglar.

Jim Jones var ledare för ”Folkets tempel”, en sekt som blev världskänd när ­nära 1 000 av dess medlemmar begick självmord eller mördades i Guyana i Sydamerika, i november 1978. Omkring 300 barn dog, nästan alla av cyanidför­giftning. ­Därav ”Jones & Giftet”.

Namnet Jones & Giftet blev en börda. Det blev tjatigt att ständigt behöva berätta historien om  sektledaren Jim Jones varje gång någon frågade vad bandnamnet betydde.

– Namnbytet kändes också helt rätt med tanke på att vi bytte inriktning. Vi sysslar fortfarande med pop, vi sjunger fortfarande på svenska. Men det är hårdare, mörkare och deppigare i dag, säger Jocke Berg (Eskilstuna-Kuriren, 1991).

Målet just då var att få spela in en platta så snart som möjligt.

– Det vore väl dumt att påstå något annat. Men vi har resonerat oss fram till en avvaktande hållning. Så ivriga är vi inte att få chansen att spela in en skiva att vi skriver under vilket kontrakt som helst, fortsätter Jocke Berg.
Senare har de berättat hur de redan då resonerade inom bandet. De var inte öppna med sin målsättning utåt, men sinsemellan var de övertygade.

Det var Kent mot världen.

– Vi ska fan bli störst i Sverige var vad vi sa till varandra. Vi ska bli bandet som alla andra i det här landet mäter sig med. Och vi gick på myten om oss själva. Det funkade. Men de tre första åren var fulla av dåliga låtar och floppar, säger Jocke Berg.

– Vi såg oss själva på Wembley. Det är fortfarande sådana drömmar som driver oss framåt, fortsätter Sirviö (”Musikbyrån”, 1998).

† † †

1993 börjar en förflyttning av bandmedlemmarna från Eskilstuna till Stockholm. Martin Roos är den första att lämna den sörmländska staden. Med sig hade han Jocke Bergs bror Adam. Trots att de geografiskt lämnade Eskilstuna skulle orten fortsätta att prägla deras musik.

– I Tuna var vi stora och drog alltid fulla hus men vi ville till Stockholm och harva, säger Markus Mustonen (Sonic, 2002).

Den svenska indievågen hade också kommit igång på allvar.

I skolan hade Jocke Berg ständigt fått höra hur lönlöst det var att syssla med musik. Han menar att småstadslivet på många sätt stod mellan spelandet och att skaffa barn. När Berg flyttade därifrån var han sugen på att en vacker dag återvända för att visa hur framgångsrik han har blivit.

– Men så fort det började gå bra för oss tappade jag hela det. Då hade man redan bevisat sig utan att behöva komma hem i limousine. Hämndbegäret försvann när vi gjorde det ingen trodde vi kunde göra, säger han (DN, 2002).

Peter Ejheden, som jobbade i skivbutiken Pet Sounds och arrangerade Pet Sounds Bar på Tre Backar, fick upp ögonen för Havsänglar. 1993 flyttade Jocke Berg och Martin Sköld till Stockholm. Sköld fick en praktikplats på Stockholm records medan Berg gjorde vapenfri tjänst på ett dagis.

– Vi kom till en period då vi insåg att Havsänglar inte var bra. Vi bytte till Kent och tog på oss kostymerna. Då började det hända grejer, säger Martin Roos.

Jocke Bergs bror Adam hittade på namnet. Flera av medlemmarna våndades över namnet, men så småningom började de vänja sig vid tanken.

– Det är kort och bra, lätt att komma ihåg. Men egentligen är det en filosofi bakom det också. Många losersnubbar heter just Kent, det är ett urfånigt namn, och vi tycker att det passar oss, säger Jocke Berg (SvD 1995).

Att börja klä sig i kostym under gigs kom efter att gänget hade sett Quentin Tarantinos kultsuccé ”De hänsynslösa”.

– För oss var det en skrockgrej med kostymerna. Det kom ingen på våra spelningar innan vi fick skivkontrakt. Vi kom på att vi skulle klä oss snyggt, och innan det hade det egentligen gått dåligt. När det började gå bra ville man inte ta av sig dessa, säger Martin Sköld (”Musikbyrån”).

I mars 1994 gör Kent en tiolåtarsdemo som spelas in på Nytorpsskolan i Stockholm. Peter Ejheden får kassetten i sina händer. I ungefär samma veva slutar han att jobba på Pet Sounds och börjar på skivbolaget BMG. Månaden därpå får Per Lindholm, som är A&R på RCA/BMG för första gången höra Kent. Efter en spelning med The Cardigans den 9 juni fick Kent erbjudande om skivkontrakt med RCA/BMG.

– Vi skrev på, sen gick vi på kinarestaurangen bredvid och åt. Minnena från den här perioden är jävligt luddiga. Det var så mycket kröka. Några nätter sov jag i tunnelbanan, säger Sami Sirviö (Sonic, 2002).

Jocke Berg berättade om tiden innan skivkontrakten i ”PSL” och konstaterade att man förknippade spelningarna med party.

– Gigen blir någon slags förfest. Jag tror att alla som håller på med det här kan skriva under på att det är svårt att komma ifrån att om man gigar så ska man festa. Det är inte förrän man inser att musiken är ett jobb som man kan ta sig ur det. Det är skitsvårt eftersom alla andra runtomkring en har fest, säger han.

Innan skivkontraktet hade Kent gjort omkring 40 spelningar. Den 26 juni 1994 skriver bandet på – och därefter åker gänget till Silence studios i Koppom, Värmland, för att spela in självbetitlade debuten. Utomhus pågick en älgjakt och bandmedlemmarna kunde inte gå ut utan orangea dräkter.

”När det blåser på månen”, ”Pojken med hålet i handen”, ”Som vatten” och ”Jag vill inte vara rädd” var låtarna från demon som kom med på plattan. ”Stenbrott” och ”Blåjeans” skrevs strax innan bandet gick in i studion. I augusti spelar Kent på Hultsfredsfestivalen i ett litet öltält inför en gles skara branschmänniskor och måttligt intresserade festivalfunktionärer.

– Det var rätt mycket snack om Kent i popkretsar och bransch redan innan den spelningen. Men ganska lite folk i öltältet. Minns inte så mycket av giget mer än att Jocke hade kostym och spelade melodika och att Martin spelade i nåt slags bisarr dykarutrustning. Och så minns jag att jag tyckte det var väldigt bra låtar, jag tänkte på Bob Hund eftersom de sjöng på svenska och använde orden på ett eget sätt. Jag missade det men tydligen var Liam Gallagher inne och vände med kommentaren ”bollocks”, säger Aftonbladets Håkan Steen.

Soundet som skulle känneteckna Kent började mer och mer hitta sin form.

– Det vi spelar gör inte någon deprimerad. Men det är snarare så att vi alltid har gillat en musikgenre som i Sverige kallas för ”depprock”. När man säger att en låt är rådeppig så tycker vi att det är bra. Det är ett gott betyg för oss. Vi har målat in oss i ett hörn. Man kan tro att vi karvar oss i armarna på kvällarna. Men det gör vi inte, säger Jocke Berg (i NRK:s Først & Sist 2005, till Fredrik Skavlan).

– Vi har alltid tyckt om sådan musik. Det är sådan musik som alltid stannar kvar hos en. Humor dateras. Allvar håller längre, fortsätter Martin Sköld.

Den 15 mars släpps debuten. Plattan recenseras av Aftonbladets Per Bjurman och tilldelas fyra plus. ”Identitetssökande, osäkerhet, oartikulerad ilska, otyglade hormoner, total förvirring och, samtidigt, rasande kaxig övertygelse om nära förestående världsherravälde”, skrev han. Han utsåg plattan till den bästa svenska debuten sedan Popsicles ”Laquer” (1992). I DN skrev Po Tidholm: ”Ibland blir man påmind om Di Levas val av metaforer. Eller Olle Ljungströms. Det finns en frustration som påminner om Bob Hunds i höjdpunkten ’Jag vill inte vara rädd’”.

”När det blåser på månen” blir den första singeln som också får en musikvideo. Den spelas in för endast 15 000 kronor.

Kent var ett av de tre banden som medverkade på Lollipopturnén sommaren 1995. De andra banden var Brainpool och D.A.D. Turnén avslutades på Lida Friluftsområde, utanför Stockholm, inför omkring 10 000 besökare. Då gick också albumet upp på topplistan. Per Bjurman var lyrisk och delade ut fem plus.

† † †

Efter Lollipop-turnén börjar planeringen av det andra albumet. Martin Roos tröttnar på rockstjärnelivet och siktar in sig på ett jobb bakom kulisserna, på ett skivbolag.

Just denna period av Kents historia präglas av hög alkoholkonsumtion. De fyra kvarvarande medlemmarna spelar in ”Verkligen” i Göteborg, och de bor i en sjaskig lägenhet i Västra Frölunda som saknar riktiga möbler. Bandmedlemmarnas spartanska leverne skulle komma att påverka plattans sound i hög grad.

Roos ersättare blir Harri Mänty. Även han från Eskilstuna. Dock från en annan musikalisk bakgrund än de övriga killarna. Vilket skulle visa sig vid ett senare tillfälle bli ödesdigert för hans framtid i bandet.

I januari belönas Kent med pris för plattan ”Kent”. En grammis i kategorin ”Årets pop/rock-grupp”. ”Kräm” släpptes som singel samma dag som de fick priset.

”Verkligen” ges ut i mars 1996 och får fem plus i Aftonbladet. Turnén blir omfattande. Kent gick direkt in som etta på försäljningslistan. De petade ned The Beatles Anthology till andraplatsen.

– Vi var överallt. Alla festivaler, alla städer. Det var mindre ansvar än under den första turnén, eller rättare sagt inget ansvar alls, och givetvis upplagt för ännu mer dåligt leverne, säger Martin Sköld (Sonic, 2002).

Jocke Berg menade att på ”Verkligen” var Kent argare. Han ville dock ligga lågt med vilka han var arg på.

– Jag har försökt hålla texterna aningen rakare den här gången. ”Thinner” handlar exempelvis om att vilja vara någon annan. ”Kräm” är en väldigt simpel sång om oralsex, med en otäck underton. ”Gravitation” handlar om att få spö och ”Halka” om att vara någon annan, för att dra ett par exempel, säger Berg (Release, 1996) och fortsätter:

– Jag använder samma teman och metaforer som förut. Det är ju jag som skriver och det är mig de handlar om, så jag har väl hittat min grej, antar jag. Jag är extremt ambitiös och tycker någon att mina texter inte ger dem någonting så är det bara att beklaga. Blir texterna dimmiga och svårförståeliga, så får de vara det. Jag skriver inte för någon annan än mig själv, och ingen jävel ska få sätta sig på mig, säger han.

Något som förföljde Kent under denna tid var en incident som ägde rum i Strömstad.

I samband med en fest, i april 1996, efter en spelning vid restaurang Skagerrak anklagas några Kent-medlemmar för misshandel. Tumultet slutade enligt anmälaren med att en 19-årig Strömstadsbo fick två tänder utslagna och att hans jämnåriga kamrat föll nedför en trappa. Händelsen skapade rubriker bland annat i Aftonbladet. Plötsligt var succébandet föremål för en polisutredning. Historierna mellan anmälare och de misstänkta gick isär. Några månader senare pratade Jocke Berg om händelsen i Aftonbladet.

– Det är första gången vi råkar ut för en ”skandal”. Vi har aldrig varit med om det. Man kan säga vad man vill om sådana här saker, det är jävligt beklagligt att det händer. Samtidigt… Det hade ju aldrig väckt någon uppmärksamhet om det hänt utanför en korvkiosk i Eskilstuna, säger han.

Knappt ett år efter händelsen friades bandet i brist på bevis.

† † †

Det tredje albumet ”Isola”, kom i november 1997. Den spelades in i belgiska Galaxy-studion under sommaren samma år med en ny producent, som heter Zed (jobbat med The Cure och Charlatans). Därmed har man tagit farväl av producenten Nille Perned som har varit med sedan starten. Martin Roos, som tidigare var medlem, är under denna tid bandets manager.

– Jag klev på och jag klev av. Man måste följa sin inre röst. Jag tröttnade på att vara anställd på ett skivbolag. Ruttnade på alla idiotiska chefer som inte hade koll. Så nu är Kent mina chefer, säger Roos till Aftonbladet Puls 1997.

Kent hade siktat in sig på att utveckla sitt sound efter två plattor.
Arrangemangen på ”Isola” låter annorlunda. Det finns ständigt en vilja och strävan att förnya sig. Samtidigt som den spelades in gjordes även en engelsk version av skivan som släpptes i april 1998.

– Men så gjorde vi allt live också. Vi gick bara in och spelade, sedan gjorde vi vissa pålägg och omtagningar, säger Jocke Berg (SvD, 1997).

Per Bjurman delar ut betyget fem i Aftonbladet: ”Jag är medveten om att Kent fick högsta betyg även förra gången. I backspegeln kan man konstatera att det var något överdrivet. ’Isola’ är en mycket större helhet, laddad med en skönhet, en tyngd”, skriver Bjurman.

Plattan säljer guld direkt och en vecka efter går den in på albumlistans förstaplats. Först åker Kent ut på en lång (och utsåld) turné i Sverige och Skandinavien. Sedan gör gänget en Europa-turné (bland annat Belgien, England, Holland, Tyskland och Danmark) som påbörjas i maj 1998. Den följs upp av en skandinavisk sommarturné.

† † †

Den amerikanska radio-DJ:n Gene ”Bean” Baxter råkar höra ”If you were here” när han är på semester på Island. Han tar med sig låten till Los Angeles, där den adderas till den stora radiostationen KROQ:s spellista. Detta påskyndar Kents planer att ge sig in på den amerikanska marknaden. I september 1998 släpps ”Isola” i USA och Kanada.

I november samma år gör Kent några spelningar i New York City, bland annat Bowery Ballroom på södra Manhattan och Virgin Megastore vid Union Square.

I en intervju med Per Bjurman avslöjade Jocke Berg att medlemmarna i bandet var bakfulla under skivaffärsspelningen. Premiären kvällen innan Virgin Megastore-spelningen firades enligt konstens alla regler.

– Vi var fullast på Manhattan, sa Martin Sköld.
– Ja, vi gick ut med Cardigans och det blev rätt hårt. De har ju fått för sig att de kan dricka och försökte få oss under bordet. Det gick naturligtvis inte, sa Berg.

De ville inte spekulera om sina möjligheter att kunna slå i USA.
– Chansen är ju så liten och börjar man snacka man kan vara övertygad om att det kommer fiaskoartiklar i tidningarna om bara några månader, säger Jocke Berg.
– Men vi vore ju dumma om vi inte åkte hit och undersökte möjligheterna, fortsätter han.

1998 belönas Kent med två Grammis i kategorierna ”Årets album” och ”Årets pop/rockgrupp”. De vinner även tre Rockbjörnar.

I februari 1999 ger sig Kent ut på sin första riktiga USA-turné tillsammans med The Cardigans.
– Det är väldigt kul att Kent är med som förband nu också. Vi trivs ihop – och det kommer säkert att bidra till en ännu bättre turné, säger Cardigans-gitarristen och låtskrivaren Peter Svensson till Aftonbladet 1999.

Martin Sköld och Jocke Berg utvecklade för Aftonbladet Puls (1999) varför man ville storsatsa på USA.

– Vi hade kunnat göra några ”Isolas” till och turnera runt Sverige och dra in pengar, men då hade vi fått stå och stampa i det tuggummit i alla de åren. Utlandet, däremot, var en utmaning. Det var därför vi gjorde det, för bandets skull. Brejkar vi, okej bra, men vi fattar att det krävs extremt mycket arbete för att nå dit, säger han.
– Det var just därför vi började göra låtar på engelska, för att behålla hungern. Och det har funkat bra, säger Berg.

Samma år släpps fjärde albumet ”Hagnesta hill”. Närmare bestämt i december 1999. Första singelsläppet var ”Musik non stop”, en titel snodd från Kraftwerk.

Än en gång toppar bandet cd-listan.

– Det finns en energi i de nya låtarna som jag känner igen från när vi började. När man stod i replokalen och kände att idag kanske vi står och repar in låtar som gör att ett bolag kontrakterar oss och låter oss spela in en skiva, säger Jocke Berg.

Titeln är tagen från ett villaområde utanför Eskilstuna där det ligger ett replokalskomplex – musikslottet – där Kent började.

Det är inte första gången som Kent kallas för pretentiösa, särskilt på grund av Jocke Bergs ambitiösa låttexter.
En benämning som Jocke Berg inte opponerar sig mot:
– Finns det något mål för mig så är det att bli ännu mera pretentiös. Det ordet är min nordstjärna. Det jag navigerar efter. Pretentiös betyder att mena vad man säger. Finns det något finare och ärligare än det? Än att ha pretentioner? Vad är motpolen? Att sätta upp en jävla krogshow med en bild på en programledare från TV3 som backdrop?

Efter att ”Hagnesta hill” gör stor succé i Sverige (dubbel platina) är det dags för en lansering av plattan i USA. Men det går trögt på andra sidan Atlanten.

– Plötsligt slutade USA-folket att ringa. De kom väl på att det var billigare att breaka ett amerikanskt band som inte hade en massa krav på utrustning. Killarna repade inför Kalas-turnén när jag skickade faxet om att det inte blev nåt, säger Martin Roos (Sonic, 2002).

Han konstaterar att den misslyckade USA-karriären berodde bland annat på att bolaget RCA inte visste hur man skulle promota bandet.

† † †

I slutet av januari år 2000 ger sig Kent ut på en nordisk vinterturné med premiär i Göteborg. Bandet ville byta de mindre klubbspelningarna mot de betydligt större sporthallarna.

Det hade ett pris. Åtta av 13 spelningar drog halvfullt i publiken. Det var dock utsålt i Stockholm, Göteborg och Eskilstuna.

– Halvfullt beror på hur man ser det. Vi har aldrig räknat med att sälja 8 000 biljetter i Karlskoga. Vi visste att det var ett risktagande men vi var sugna att göra det här. Det är bara vi och Thåström som vågar, säger Jocke Berg till Aftonbladet i mars 2000.

Spelningen på Roskildefestivalen skulle komma att svärtas ned av en tragisk händelse som inte ens ägde rum under en Kent-konsert.
Under Pearl Jams gig dör nio personer i kaoset, varav tre är svenska festivalbesökare.

– Festivalupplevelsen skulle bli en av de bästa. Orange scen. Roskilde. Men det gick inte. Alltså jag menar att det blev en sådan tragedi att hela minnet blev svärtat av det, säger Sami Sirviö i SVT:s dokumentär ”Så nära får ingen gå – ett år med Kent”.

Kent går vidare. I juli inleds Kalas-turnén där bandet turnerar tillsammans med Teddybears Sthlm och Sahara Hotnights i svenska städer. Men efter fem år av intensivt arbete går luften ur männen. De kastar in handduken tillfälligt. Först släpper de ”B-sidor 95-00”, en samling med b-sidor från alla singlar som de har gjort.

– Just nu känns det att man behöver ha ledigt. Det börjar bli lite tröttsamt, säger Sirviö (SvD, 2000).

Det blir tyst om Kent. En tystnad som följs åt av ännu mer tystnad.
Undantaget är att man den sommaren, alltså 2001, gör en Hultsfredskonsert. Några månader senare gör de också en företagsspelning i Globen. Fredrik Strage konstaterar i DN att Kent har fått snuskigt mycket pengar för giget. Efter det – ännu mer tystnad.

Under hösten har dock planeringen av Kents femte fullängdare ”Vapen & ammunition” inletts. Det dröjer till april 2002 innan den släpps.

– Den senaste skivan är alltid den bästa, eller hur? Så säger alla alltid. Men det här är verkligen de bästa låtarna jag skrivit, både vad gäller melodier och texter. Jag har aldrig förr kommit så nära de ursprungliga idéer jag hade när jag skrev låtarna. Jag vill visa att det går att göra många skivor och fortfarande vara bra, säger Jocke Berg (Aftonbladet Puls, 2002).

På ett halvår säljs ”Vapen & ammunition” i 200 000 exemplar i Sverige. Ytterligare 150 000 plattor såldes i de övriga Skandinaviska länderna. Bankböckerna blir tjockare och tjockare.

Kalas-turnén upprepas, men med nya artister som sällskap, Thåström, Hellacopters och Mando Diao.

Den turnén drog in sammanlagt 45 miljoner kronor. Kent växer och växer. Turnén som följde var rent logistiskt den största som ett nordiskt band någonsin har gjort i Skandinavien.
De går från att vara gigantiska till ännu mer gigantiska. Trots storleken på maskineriet finns det utrymme att växa ännu mer.
– Vi är ändå rätt svårimponerade när det gäller sånt här. Men om fem år kanske man kommer minnas hur stor den här grejen egentligen var, säger Jocke Berg (Aftonbladet, 2002).

Under Grammisgalan året därpå blev det prisregn, med totalt sju priser (bland annat ”årets artist”, ”årets grupp”, ”årets låt” för ”Dom andra”).

– Det är klart att det är jävligt kul att få priser. Men egentligen betyder det ingenting. Vi visste redan när vi hörde skivan första gången att vi gjort något bra, säger Jocke Berg i festvimlet.

Eva Dahlgrens rekord på fem priser från 1991 krossades. Under galans gång blir flera Kent-medlemmar allt mer berusade.
Martin Sköld skapade smärre kaos när han efter att ha vunnit sista priset ”Årets artist” bjöd upp de andra artisterna och uppmanade till att ”supa av bara helvete”, att röka hasch och sjunga ”We are the world”.
En och annan tycker att Kent har drabbats av hybris. Då kommer bomben.

† † † 

Eskilstuna-gänget överraskar sina fans med nyheten att de bara gör en spelning under hela året. På nationaldagen och på nationalarenan, Stockholms stadion. Dessutom finns det ett krav från bandets håll. Medlemmarna vill att konsertbesökarna ska klä sig helt och hållet i vitt. Ett unikt krav. Ingen i den svenska musikhistorien har krävt en liknande motprestation av sina fans.

Idén om en dresscode började som ett skämt. Medlemmarna i bandet har förklarat att det egentligen endast fanns en förväntan att den främsta raden skulle bära vitt. Det blev mer omfattande än väntat när i stort sett hela publikhavet bestod av vitklädda människor.

Något som spädde på mystiken var att Kent vägrade ge intervjuer i samband med spelningen. Därmed fanns det ingen förklaring till varför denna klädkod över huvud taget fanns.

Biljetterna till ”Den vita konserten” säljer slut på 3,5 timmar vilket vid den tidpunkten var ett svenskt rekord. 33 000 konsertbesökare. I vitt.

– Ja, det var magiskt. Alla ord blir så futtiga, det känns inte som det hunnit sjunka in riktigt. Det känns som vi varit med om en trafikolycka, säger Martin Sköld (Aftonbladet, 2003).

Recensenten Per Bjurman delade ut fem plus. ”Jag har egentligen ingen som helst rätt att känna mig delaktig i segern. Ändå känns det på något sätt som en personlig bekräftelse när fem före detta landsortslosers i min egen ålder fullkomligen kör över 33 000 galna fans med några av de mest magnifika framföranden som upplevts på en svensk scen”, skriver Bjurman.

Gänget, som så ofta hade pratat om en känsla av underläge i intervjuer, hade plötsligt sina fans under kontroll. De kunde till och med bestämma publikens klädsel.
Dagens Nyheter hade en beskrivning av spelningen som inte uppskattades av bandet – ”Ku klux Kent”.

Under hela 2004 väljer medlemmarna att ligga lågt. Precis som under förra pausen betydde tystnaden något. Kent spelade in sitt sjätte studioalbum – och gjorde därefter åter storstilad entré med plattan ”Du & jag döden” i mars 2005.

– Det är alltid den föregående skivan man revolterar mot. Men vem vet vad förnyelse är, ska vi spela på plåtburkar, eller gå in i syntvärlden? Och varför förnyar man sig, för att man tror att alla tycker att man måste eller för att man är trött på hur man låter? Det är hela tiden en fråga var man kan sätta den där förnyelsen, säger Jocke Berg (DN, 2005).

Det skulle bli första plattan sedan 1997 som Jocke Berg författade texter på bara ett språk.

– På ”Isola”, ”Hagnesta hill” och ”Vapen & ammunition” gjorde jag den där tvåspråkiga jävla mardrömsgrejen som var extremt mycket svårare än jag trodde, eftersom allt ska fungera översatt. Även om ”Vapen & ammunition” aldrig kom ut så fanns det rätt långt gångna planer att även spela in den på engelska, säger Jocke Berg (Sonic, 2005).

När det var dags för turné igen 2005 fanns det inte längre några planer på en klädkod. Däremot skulle det bli en tältturné där bandet skulle kunna styra både estetik och känsla.

– Spelningen på Stadion provocerade väldigt många. Det blev nästan politiskt utan att det fanns något manifest. Visserligen är det kul att provocera, men man vill inte bli kallade Ku Klux Kent igen, säger sångaren Jocke Berg (GP, 2005).

När gänget spelade på Roskildefestivalen var Kents känsla av ”vi mot dom” återigen väldigt närvarande.

– Här är beviset för att fem fullständigt missanpassade idioter från Eskilstuna kan lyckas med nåt här i livet, säger Jocke Berg från scenen.

Grammisarna kommer som ett brev på posten. I januari 2006 belönas Kent med två priser, i kategorierna ”Årets rockgrupp” och ”Årets video”. Det blir också en Rockbjörn för ”Årets svenska album”.

Mitt i alla framgångar inträffar något som skakar om Kent i bandets grundvalar. I januari 2007 står det klart att Kent mister en av medlemmarna när Harri Mänty bestämmer sig för att hoppa av bandet. Det har med beskrivits som gruppens största kris på 2000-talet.
Mänty hade tagit sitt beslut flera månader innan nyheten offentliggjordes. Det var knappast något som de kvarvarande Kent-medlemmarna skulle kunna skaka av sig med lätthet.
– Jag var chockad över att det över huvud taget går att hoppa av det här bandet. Det var modigt av honom att våga ta det steget, säger Sirviö (Café, 2007).

I intervjuer ville Kent-medlemmarna förklara hur det kunde ha gått som det gick. Mänty hade en annan musikalisk bakgrund än de övriga i gänget.

– Det blir konstigt när man märker att någon i bandet inte gillar musiken på samma sätt. Det sprider sig en tveksamhet som ligger i vägen. Ungefär som en dörrstopp. På så sätt var det en lättnad när beslutet till slut kom. Det var heller inget plötsligt utan resultatet av en serie diskussioner, fortsätter Jocke Berg.

Han var noga med att poängtera att de kvarvarande medlemmarna trots allt var ”kärnan” i Kent. Och han var också noga med att förklara att om någon utav Mustonen, Sirviö, Sköld och han själv skulle bestämma sig för att hoppa av – då är Kent slut.
I TV4 intervjuas Kent för första gången efter att de har gjort en spelning utan Mänty.

– Själva spelningen kändes bra. Men han har varit med ganska länge, så det är klart man ibland tänker på att han inte är med. Men det var en ganska lång process, och vi hann vänja oss vid att det skulle bli så tillslut, säger Martin Sköld.

Gänget konstaterade att det skulle vara svårt att ersätta Mänty. Eftersom de är en sammansvetsad grupp.
– Den personen skulle ändå hoppa av efter några år, säger Sirviö.

Trots alla succéer pratade Kent fortfarande om ett upplevt utanförskap, att de levde i en upplevd opposition.

– Vi betraktar oss nog fortfarande lite som kusinerna från landet. Det känns som att vi inte riktigt är välkomna i de finare salongerna, säger Berg i Café.

† † †

Kent gick vidare. Tio månader efter att Mäntys avhopp tillkännagavs kom plattan ”Tillbaka till samtiden”, som innehåller låtar som ”Ingenting”, ”Vy från ett luftslott” och ”Columbus”.

Bandet lämnade gitarrmattorna bakom sig och tog ännu några elektroniska kliv med en platta som är syntorienterad. Till sin hjälp hade de den danske producenten Jon Schumann. Förnyelse och framåtrörelse igen.

– Det man är mest stolt över med nya skivan är att vi vågade ta det steget. Band i vår position gör sällan det utan ligger kvar i det trygga. För oss gällde bara ”fuck, skit i det gamla. Nu kör vi”, säger Sirviö till Aftonbladet.
Och givetvis belönas de med Grammisar igen. Två stycken den här gången. I kategorierna ”Årets album” och ”Årets grupp”. De belönas också med en Rockbjörn.

Efter släppet följde en Skandinavien-turné. I samband med albumsläppet ingick man också ett avtal med mobiltelefontillverkaren Sony Ericsson som uppgavs vara värt 30 miljoner kronor.

De blir ifrågasatta av många fans. Har de sålt sig? Men Kent tillbakavisar anklagelserna helt.

– Det handlar om att säkerställa vår studio som står och blöder. Vi vill kunna behålla den och det är inte säkert att skivförsäljningen ger den täckningen längre, säger Berg i Nöjesbladet.

Kent-medlemmarna börjar få andra prioriteringar i livet. Vid den här tiden är tre av medlemmarna småbarnsföräldrar.
– Man tenderar att glömma alla gamla partytrick. Men man har sett en miljon barer och jag var rätt trött på det redan innan jag fick barn. Musiken är partyt nu, säger Jocke.

2008 gör Kent, utöver ett flertal spelningar i Norden, en bejublad spelning på Peace & love i Borlänge.

Nöjesbladets Håkan Steen är på plats och delar ut fyra plus, och i en intervju förklarar Jocke Berg för tidningen att det är dags för bandet att växla ner.
– Det senaste turnerandet har nästan varit som runt första skivan och ”Verkligen”. Men då spelande man ju lite för att breaka. Nu är det dags att ta det lite lugnt, säger Berg.

Kent ligger lågt till oktober 2009 då gänget släpper plattan ”Röd” som spelas in vid legendariska Hansastudion i Berlin. Ett trettiotal journalister från de nordiska länderna får inbjudningar till studion där de tillåts lyssna på ”Röd” och även intervjua bandet.
Något har hänt i Kent. De har det roligare än någonsin tidigare när de gör musik.
– Vi har kommit över alla interna tonårsbråk vi haft. Bandet är viktigare nu än någonsin, det är liksom för sent för att backa ur och börja utbilda sig, säger Berg till Nöjesbladet.

Plattans releasespelning hålls på andra sidan Atlanten. Närmare bestämt lyxhotellet The Bowery Hotel i New York. I huvudsak bestod publiken av influgna och bofasta svenskar. I publiken syntes Micael Bindefeld, Sofi Fahrman och Johan Renck. Även ”Scrubs”-stjärnan Zach Braff och Jason Patric fanns på plats.

”Röd” belönas också med Grammis-priser. Närmare bestämt två.
Det finns inget som tyder på att Kent trappar ner. Redan i juni 2010 kommer albumet ”En plats i solen”. Om ”Röd” experimenterade med synthar så var ”En plats i solen” plattan där det elektroniska soundet hade hittat en naturlig del i ljudbilden.

Det blir dock inga Grammisar. Istället vinner Kent två Rockbjörnar för ”Årets svenska grupp” och ”Årets livegrupp”.

Kent kommunicerar allt mer sällan med sina fans och med journalister. När den tionde studioplattan ”Jag är inte rädd för mörkret” släpps 2012 skippar bandet regelrätta intervjuer helt. Istället bjuds journalistkåren till en presskonferens.

– Om det vore ett debutband som gav ut den här ­skivan så skulle folk geni­förklara det överallt. Men ­eftersom det är vi och att vi spelar efter andra regler så kommer väl folk att säga ”den är ok”, sa Jocke Berg under presskonferensen.

Tre plus blir betyget i Nöjesbladet. Recensenten Markus Larsson konstaterar att Kent aldrig hade varit lika tillgängliga och breda tidigare.

Under sensommaren gör bandet en hyllad spelning på gräsplanen utanför Sjöhistoriska muséet i Stockholm, och Nöjesbladet delar ut fyra plus som betyg.
Utåt sätt finns det ännu inget som tyder på att bandet Kent närmar sig sitt slut – närmar sig sin egen begravning.

2014 är det dags för den elfte plattan, den hyllade ”Tigerdrottningen”. Den första singeln ”La belle epoque” innehöll något som kunde tolkas som politisk ilska.
Skivsläppet följdes av den egna festivalen Kentfest på Ullevi i Göteborg och Gärdet i Stockholm.

– Förra gången vi var ute och turnerade så blev den turnén otroligt utspridd över en lång period, vilket inte var optimalt och förenligt med familjeliv och allt, säger Martin Sköld (Situation Sthlm, 2014).

När ”Tigerdrottningen” belönas med två Grammis är det ännu okänt att plattan som skulle komma att spelas in tio månader senare, med titeln ”Då som nu för alltid”, skulle bli Kents sista studioplatta.

Den 14 mars kom en mystisk tweet från bandet, med texten ”stora nyheter från oss i dag”. Inlägget hade hashtaggarna ”#egoist, #avskedsturnen, #kent”.

Sorgen bland fansen var ett faktum. En vid det här laget hyllad kortfilm meddelade att ett sista album skulle släppas – och en sista turné skulle göras.
Från att ha varit ”kids i en spökstad” är numera gängets rockdröm komplett.
Det har hela tiden varit Kent mot världen.

reporter