”DE SA REDAN FRÅN BÖRJAN ATT DE SKULLE BLI SVERIGES STÖRSTA BAND”

I begynnelsen drömde några pojkar en stor dröm i en liten stad. Aftonbladet åkte till gatorna där allt började för tjugosex år sedan – och vandrade i Kents fotspår.

Det finns ingen staty, ingen plakett. Men det var exakt här – på en gräsplätt utanför S:t Eskils gymnasium i Eskilstuna – som två tonåringar vid namn Joakim Berg och Martin Sköld tog beslutet att bilda landets största rockgrupp 1990.

På den tiden låg det en cafeteria här som hette ”Grönan”, men den brann ner några år senare.

Nu står två män runt 50 och kisar i det matta höstljuset. De var med när allting började för 26 år sedan – och nu ska de ta Aftonbladet på en biltur nedför minnenas allé.

– Jag måste hoppa in och jobba om några timmar, det skedde en skottlossning sent i går kväll. Men jag har bilen här. Häng med så åker vi, säger Thomas Bergqvist, 47.

Dessa dagar jobbar Thomas som kommunpolis i Eskilstuna, men i maj 1990 var han en av fem unga killar som samlades i en rivningslokal i centrum för att göra sin första repa tillsammans. De andra fyra var Joakim Berg, Martin Sköld, Sami Sirviö och en 17-årig pojke vid namn Markus Mustonen.

– Jag minns första gången jag träffade Markus, jag tyckte han var ung som fasen. Han satt och väntade på oss andra utanför replokalen och var rätt nervös. Men sen när han började spela var han otroligt tajt. En riktig natur-begåvning, säger Thomas, som spelade keyboards.

Det nya bandet kallade sig Jones & Giftet – och redan från början hade de skyhöga ambitioner:
– Den första replokalen var bara ett litet rum med ett mögligt kylskåp. Vi tänkte ”här kan vi ställa vår folköl”, och sen tjugo minuter senare var ölen slut, berättar Thomas med ett leende.

– Men jag minns att vi inte ställde upp oss mot varandra, utan som om vi stod på en scen och skulle uppträda. Jocke stod och tittade in i väggen (skratt). Vi började träna på att vara ett liveband, redan i den där lilla sketna lokalen, fortsätter han.

Jones & Giftet började spela i Eskilstuna med omnejd, så gott som varje helg. De tog vad som fanns att tillgå: små, lokala nattklubbar som Knegoffs och Blå, svartklubben Max 500 kg, aulan på S:t Eskilsskolan inför några uttråkade gymnasieelever.

– En gång fick vi ett gig i Kungsträdgården och åkte till Stockholm. Som ”gage” fick vi fem kilo potatis, minns Thomas.

Mannen som arrangerade många av dessa tidiga konserter sitter i baksätet när Thomas Bergqvist lägger i ettan och kör. Rocco Gustafsson, 50, spelade även trummor i det rivaliserande Eskilstunabandet Out Of Control när det begav sig. Ett kvartssekel senare minns han att Jones & Giftet redan från början hade något som andra lokala band saknade:
– Självförtroendet de hade var enormt. Det passade inte riktigt in i Eskilstuna att ha den attityden, jantelagen var ganska stark här, säger Rocco.

– De sa redan från början att de skulle bli Sveriges största rockband.

† † †

På andra våningen av den ståtliga byggnaden som är S:t Eskilsgymnasiet finns en monter med bilder på skolans mest kända elever.

Bredvid sporttroféer och porträtt av SVT-programledaren André Pops och dragshowartisten Christer Lindarw finns en bild på Jocke Berg, examensår 1989, samhällsvetenskaplig linje, estetisk variant. Under gymnasietiden var Kents sångare och låtskrivare också något av en filmnörd; som special-arbete skrev han en lång uppsats med namnet ”Från Mèliès till Forman – Filmens utveckling speglad genom de stora regissörerna”.

Basisten Martin Sköld gick också den estetiska varianten av samhällsvetenskaplig linje och var liksom Jocke konstnärligt intresserad; hans specialarbete handlade om teater och hette ”Ritten till havet – en teateruppsättning”:

– Martin gick i en klass med bara tjejer minns jag. På vårterminen tryckte de upp studenttröjor i hans klass; på tjejernas stod det ”Martins tjej” och på Martins stod det bara ”Martin”, säger Johan Ahlqvist, rektor på S:t Eskilsgymnasiet, med ett skratt.

Johan Ahlqvist, som gick i parallellklass med Jocke Bergs lillebror Adam, säger att många i Eskilstuna är stolta över att vara förknippade med Kent – även om de själva inte direkt har öst beröm över sin hemstad genom åren:
– Det är en rätt seg stad att växa upp i, det händer inte så mycket. Det enda som var enkelt i den staden när vi växte upp var att få jobb i en industri, i vården eller starta ett band, sa Jocke Berg till SVT på 1990-talet.

– Efter klockan sex en vardag ser det ut som undantagstillstånd på gatorna, la Martin Sköld till.

Men Johan Ahlqvist tror ändå att medlemmarna i Kent hyser en viss kärlek för Eskilstuna:
– Jag tror de har en annan bild av staden nu. I den åldern hade Eskilstuna kanske inte så mycket att erbjuda, men många av dem har köpt sommarstugor i närheten, säger han.

Eleverna på S:t Eskils är väl medvetna om att de pluggar i det som är Kents vagga – särskilt bandet Decorus som består av de 17-åriga Kent-fansen Elin Huhta, Fredrika Hjalmarsson och Jasse Saamel:
– Vi brukar spela en hel del Kent-låtar när vi uppträder. Det känns inspirerande att de kommer härifrån, säger Fredrika.

Sami Sirviö och Markus Mustonen förberedde sig på helt andra karriärer under gymnasieåren; Sami gick telereparatörsgrenen på el-teleteknisk linje och Markus gick psykiatrigrenen på vårdgymnasiets omvårdnadslinje. Innan bandet kom på fötter försörjde sig bandmedlemmarna med diverse ströjobb; Jocke Berg och Markus Mustonen jobbade extra på Tunafors sjukhem, Sami Sirviö tog jobb som svetsare på Avesta Nyby i Torshälla.

Den enda bandmedlemmen som ville satsa helhjärtat på en yrkeskarriär var Thomas Bergqvist. Han studerade på veckorna och kunde bara repa på helgerna:
– Jag hade sambo och läste till yrkesmilitär. Ibland hände det att de andra hade repat in en låt inför en spelning som jag inte hade hunnit lära mig, säger han.

† † †

Vi åker förbi den kommunala musik-skolan, där Jones & Giftet ibland smög in och övade trots att det var förbjudet:
– Min mamma var musiklärare, så jag hade nyckeln dit, förklarar Thomas och ler åt minnet.

Strax utanför Eskilstuna stannar vi till vid Balsta Slott, där Jones & Giftet spelade in några tidiga demos – bland annat en låt som fick namnet ”Jag har en djävul i mitt skåp”. Strax bredvid ligger stadsdelen Hagnestahill – odödligförklarad av Kent på deras skiva ”Hagnesta Hill” 1999 – men det finns ingen skylt som markerar exakt var villaområdet börjar:
– Kentfans snodde skylten. Kommunen satte upp nya, men de blev snodda hela tiden. Till slut sattes det inte upp några fler, förklarar Rocco Gustafsson.

Inte ens skylten som pekar ut Hagnestahillsvägen har lämnats ifred; någon har tejpat för suffixet så att det endast står ”Hagnestahill” på den.

Vi åker tillbaka till centrala Eskilstuna, där det finns gott om platser där inbitna Kent-fans kan känna historiens vingslag: de numera nedlagda nattklubbarna Knegoffs och Blå där Jones & Giftet spelade så ofta de fick; Martin Skölds lägenhet på Järntorgsgatan som blev som ett andra hem för bandet; restaurang Vildsvinet där en dyngrak Markus Mustonen värvades att bli trummis. Här ligger också platsen där en legendarisk svartklubb – numera riven – med namn Max 500 kg låg i början av 1990-talet. På klubben – som fick sitt underliga namn på grund av att en traversbalk i byggnaden var stämplad med just varningstexten ”Max 500 kg” – både spelade och festade medlemmarna i Jones & Giftet med sina vänner frampå småtimmarna:
– Det var en liten men speciell klubb. Man gick hem halv sju på morgonen, minns Christer First, som i dag driver en musikaffär strax bredvid där Max 500 kg låg.

– Jag minns att de (Jones & Giftet) spelade där ibland. Det lät väldigt skramligt, man hörde nästan inte Jockes sång över huvud taget. Men de var väldigt bestämda i sina åsikter om hur de skulle låta, redan då. Det beundrar jag.

† † †

1991 tog sig Jones & Giftet till final i talangtävlingen Cult ’91 på klubben Skylight i centrala Eskilstuna. Där mötte de ett annat lokalt band, Out Of Control, som hade Rocco Gustafsson på trummor:
– Vi var lite äldre än dem, och jag minns att Sami sa ”ni är för gamla för att vinna det här” innan vi gick upp på scenen. Vi spelade punk, lite åt The Clash-hållet, och kände nog själva att ”det här plockar vi inte hem”. Och de vann ju mycket riktigt också, säger Rocco med ett leende.

Thomas Bergqvist parkerar bilen på Gamla Tullgatan och går till platsen där en inspelningsstudio fortfarande ligger.

– Här kommer det minnen, säger han.

– Jag minns hur kul vi hade. När vi vann Cult ’91 fick vi inspelningstid i Skyline studio. Här gjorde vi några demos som vi förtvivlat skickade runt till skivbolag. En av låtarna som vi spelade in här, ”Håll i mig”, hamnade senare på -samlingsboxen som Kent släppte (”Box 1991–2008”, reds anm). När vi hade varit på Skyline kände vi alla att vi hade växlat upp, att vi hade tagit nästa steg i vår utveckling, fortsätter han.

Men det var det sista steget Thomas Bergqvist tog med bandet. Året därpå fick han sparken, och ersattes av Martin Roos.

Jag frågar honom det uppenbara – om han ångrar att han inte satsade hårdare på bandet:
– Nej, jag har inte ångrat det. Men det var tråkigt att bli kickad från bandet. De ville att jag skulle haka på till Stockholm, men jag hade annat jag ville göra, säger han.

† † †

1993 packade fem kompisar sina väskor, flyttade till Stockholm, döpte om sig till Kent och satsade helhjärtat på sin karriär. De lämnade sin sömniga hemstad i Mellansverige för att skriva svensk musikhistoria.

23 år senare går Kent i graven.

Men på Eskilstunas gator – där kommer minnena av dem att leva vidare för evigt.

– Jag tror att många Eskilstunabor känner en stor stolthet över att Kent kommer härifrån, säger Rocco Gustafsson.

– Man brukar ju säga att man aldrig blir profet i sin egen hemstad. Men det har Kent lyckats med.

reporter

Jon Forsling

FOTOGRAF