Sedan i går kväll har Kent The Fans väntat utanför Conventum Arena i Örebro. Det är fredag, klockan är fyra och om några timmar ska de se höstens tjugonde Kent-konsert.

För Emeli Hebrant, 27, blir det spelning nummer hundra.

– Jag håller på med de här dumheterna sedan 2007, har lyssnat sedan jag var tolv och gick med ordentligt i Kent The Fans mellan 2010 och 2012, säger hon.

– Jag började också när jag var tolv. Då man börjar utveckla en egen personlighet. Och jag har mina bästa vänner i den här gruppen, säger Frida Lindblom, 26.

De nio vännerna träffade varandra i köer till Kent-konserter. De flesta bor i Stockholm, någon i Malmö och någon i Uppsala. Nu hänger de framför entrén, bland sovsäckar, tunna luftmadrasser och filtar. Så här har de sovit. Det är kallt, duggregnigt, mörkt. Bilar rullar förbi och gör glitter i vattenpölarna. Vakter skramlar förbi med kravallstaket.

† † †

När Kent i våras avslöjade att de skulle lägga ned satt det här gänget samlat och grät. De hade fått nys om en turné till hösten, men inte anat anledningen. De bestämde sig för att följa hela avskedsturnén.

Natten före biljettsläpp ritade de upp en strategi. ”Hur många datorer, plattor och telefoner har vi? Vilka arenor lär sälja slut först? Vem är mest stresstålig?”.

– Vi bommade inte en enda biljett! säger Emeli stolt.

Att frakta runt nio personer på 28 konserter, utan turnébuss, kräver minutiös planering. Hittills har allt flutit. Förutom i norska Bodö, där en busslinje hade hunnit läggas om och gänget fick ta ett litet propellerplan för att hinna ikapp Kent till Kiruna.

– Svindyrt, säger Emeli.

Hur kan nio personer sy ihop vardagen runt en höst med Kent?

– Jag jobbar heltid och har sparat ihop mina semesterdagar, säger Frida som är sjuksköterska till vardags.

– Jag har aldrig haft en normal semester utan alltid sparat den till Kent. Många undrar hur vi har råd med konsertbiljetter, resor och hotell. Men det kostar inte mer än en vanlig semester, säger Emeli som jobbar med e-handel.

– Det är mycket logistik. Hade det här hänt om 8–10 år så hade vi nog inte fått ihop det, men det är till exempel ingen som har hunnit skaffa barn än, säger Jozefin Omberg som är student.

Ljudet från soundchecken läcker ut och Gabriella Andersson ser gitarristen Sami Sirviö genom ett fönster. Inte så intressant, tycker flera. Been there, done that. Men så hörs låtar som ”Vinternoll2” och ”Thinner”. Någon jublar till och Gabriella och Frida lägger varsitt öra mot väggen.

– Kent har en hög lägstanivå, säger Gabriella.

– Vissa kvällar är de skitbra. Andra kvällar fantastiskt bra. Det här är det roligaste man vet, säger Emeli.

”Alla från emos till stekare” kan vara Kent-fans, enligt Emeli. Vad har de här fansen fått av Kent, som gör dem så hängivna? En styrka, menar flera.

– Kent har alltid varit en trygghet. Alltid funnis där, säger Emeli.

Paulina Loutchko kliver fram och håller med.

– De gav mig en riktning i livet. Många av oss har fått försvara att vi gillar Kent. På högstadiet tyckte folk att man var töntig och sa ”De är så deppiga. Vill du dö?”, minns Paulina.

Men motståndet har avtagit med åren och hejdå-rundans storlek vittnar om att Kent The Fans har många fränder där ute. Regnet tilltar och vi trycker ihop oss mer under taket.

Känner Kent igen er?

– Om de inte är ansiktsblinda, säger Emeli och skrattar.

– Ja. Efter spelningarna har de sagt saker som ”vi ser er alltid, tack för att ni alltid är med”, säger Frida.

Vad diskuterar ni där längst fram, ännu en kväll?

– Det kan vara oj, de har det här märket på flaskvattnet i dag. Vilket skräp som helst, säger Emeli.

– Jocke går ibland ner på knä i ”Förlåtelsen”, så vi har diskuterat vilka byxor han går ner på knä i. Han gör det inte i skinnbyxorna, säger Jozefin.

– Nej, han är avslöjad! säger Emeli och skrattar.

Flera i Kent The Fans har träffat musikerna utanför scenen. Fast det är inget stort mål.

– När de delar ut rosorna är de jättetrevliga, men utanför scenen ser Jocke jätteobekväm ut. Så varför förstöra den känslan? Med rosorna tar de själva steget, säger Jonna Liljeholm.

– Fast jag tycker det är kul att prata med Kent om Kent, säger Gabriella.

Jozefin, yngst i gänget med sina 20 år, har faktiskt aldrig träffat bandet.

– I en drömvärld där man var helt cool skulle det vara kul att träffa dem. Men jag vill inte hitta dem på hotellet eller så. Inte inkräkta på deras privatliv. Man känner sig tokig nog när man ser dem i Bodö, liksom.

Fast om Kent skulle bjuda på fika …?

– Om de skulle säga ”kom in i logen och käka mazariner” före giget skulle man ju säga ”Gott!”, säger Jozefin och lockar fram ett skratt i gruppen.

– Kent har alltid varit ganska reserverade. Då är vi också det, säger Jozefin.

– Ja. Jag tycker det vore sinnessjukt att inte respektera det, säger Emeli.

† † †

Det närmar sig insläpp. De nio går ner i garaget under arenan där de trycker in jackor, underställ och väskor i två redan fullpackade bilar. Emeli står i bara trosorna då hon byter om. Hon bryr sig inte när någon går förbi. Hon är väl van.

Jozefin bättrar på sminket inför kvällens show. Frida rättar till frisyren.

”Finns det plats över i er bil?” ropar någon från den andra bilen. ”Nää!”.

Upp i kylan igen. De 30 första ansiktena i köerna till höstens konserter är ofta samma, säger Jozefin.

– Vi är på god fot med de flesta. Sen är det ändå lite tävling om att vara först. Det är stort hemlighetsmakeri kring när man ska börja köa.

– Hej mamma! ropar Emeli.

Mamma Mia Hebrant och pappa Niklas Hebrant åker på 22 av 28 konserter.

– Att lyssna på Kent har jag fått från dem. Men det var jag som ville åka runt så här. Det är bra att de fattar grejen, säger Emeli.

Undertecknad köar intill Jozefin, som står utan jacka i Örebrorusket.

– Synd att de aldrig slog stort i Spanien. Det hade varit skönare, säger hon och ler.

Det finns trots allt vissa fördelar med att Kent ska sluta turnera. Det erkänner hon.

– Jag saknar i viss mån att ha ett vanligt liv. Jag känner mig rätt klar med det här. Jag hade ju som sagt tänkt trappa ner lite, men när jag fick vet att det blir den sista turnén, så …

Om Jocke Berg startar ett nytt band – följer du det då?

– Då skulle jag nog bara se några spelningar i närheten. Det är just de här personerna tillsammans, i Kent, som är grejen.

† † †

Äntligen öppnas dörrarna. De första i kön går in lugnt, hand i hand, tills de har nått en bit in på golvet och börjar springa. Kent The Fans planerar var de vill stå och får ofta ungefär som de vill. Emeli sminkar sig i mobilens sken. Det är rutin.

Konserten inleds med publikvrål och ”Gigi”. Jocke Berg säger att de har haft rätt mycket kul i Örebro genom åren. Spelningens sista låt blir ”Den sista sången”. Bandmedlemmarna avslutar med en rospromenad längs kravallstaketet. Nästa alla i Kent The Fans får en.

När publiken skingras står gruppen kvar en stund. Emeli har gråt i ögonen.

– Det blev jobbigt på slutet, för jag räknar ner nu. Men det var jättebra.

Gabriella är lite rosig i ansiktet och blank i ögonen.

– Sista låten var jobbig. Jag har gråtit efter varenda konsert, för jag tänker på att det snart är sista.

– Det känns konstigt. Lite som att man ska ta studenten. Man har glömt hur det känns att inte gå på Kent, säger Jozefin.

Kent The Fans skyndar ut genom folkmassan och ner till garaget. Emeli sätter sig vid ratten.

Ska ni åka till ett hotell nu?

– Nej, för fan! Vi sover på marken, säger Emeli.

De smäller igen bildörrarna och gasar i väg mot nästa turnéstopp, Gävle i morgon. Ett steg närmare 17 december. Men de har i alla fall varandra.