HÄR LADDAR DE OM
Det mesta hade gått framåt och uppåt för Kent under hela 90-talet.
Men för att komma vidare kände bandet att deras fjärde album måste bli en motreaktion till allt de gjort tidigare.
Vapen & ammunition var skivan där Kent laddade om – och blev större än någonsin.
edan 2002 undrade Kent hur de skulle ta sig vidare. Förutom en misslyckad utlandslansering hade bandet som befunnit sig i opposition mot alla utom sig själva upplevt märkligt få motgångar.
De var inte bekväma med det heller.
Oron märks i intervjuerna inför lanseringen av deras femte album ”Vapen & ammunition”. I musiktidningen Sonic ”klagar” gitarristen Sami Sirviö på ryggdunkningarna:
– På sätt och vis skulle det kännas skönt att floppa rejält med den här skivan. Det börjar kännas lite pinsamt med alla bra skriverier. Vi kan väl inte ha legat med alla recensenter?
Tanken är att ”Vapen & ammunition” ska vara en reaktion mot de två tidigare skivorna, ”Isola” och ”Hagnesta Hill”. Förut hade bandet plockat med låtar som passade atmosfären men här skulle melodierna stå i centrum, inget annat.
Jocke Berg hade ”Brothers in arms” med Dire Straits och ”Revenge” med Eurythmics i huvudet när han skrev musiken. Han hade också kunnat an-vända Bruce Springsteens ”Born in the USA”, Michael Jacksons ”Thriller” och ”The Joshua tree” med U2.
Gemensamt för de vitt skilda albumen är att i princip varenda låt kan släppas som singel. Det är även kriteriet för ”Vapen & ammunition”. Alla låtar ska ha hitpotential. Vara fem plus av fem.
Texterna sitter långt inne. De sitter alltid långt inne. Inför inspelningarna tar Jocke Berg med sig Bob Dylans ”Blood on the tracks” på sin semester
i Borneo. Men inget blir bättre av att sitta och lyssna på ”You’re a big girl now”.
När DN besöker bandet i en skivstudio i Stockholm i januari 2002, tre månader innan albumet släpps i butik, är 60 procent av texterna fortfarande inte klara. Jocke Berg jagar efter en mer renodlad och arg lyrik. Han kämpar medan de dyra studiotimmarna tickar i väg.
Men i alla artiklar och intervjuer som skrivs inför, under och efter ”Vapen & ammunition” märks också något annat. Kanske är bandmedlemmarna ängsliga och sammanbitna för de känner på sig att de sitter på en bomb.
Redan när Jocke Berg premiärspelade sina demoversioner på akustisk gitarr hemma hos sig sa trummisen Markus Mustonen:
– Jaha du, då var det klart då.
Och i Sonic går Jocke Berg ännu längre:
– Gillar inte svenska folket och den svenska recensentkåren det här – då är det faktiskt det yttersta beviset på att alla andra är helt dumma i huvudet.
= = =
”Vapen & ammunition” inleds av ett flyglarm. De flesta har hört ljudet på en bestämd dag och en bestämd tidpunkt när de växte upp.
Musiken rullar fram som på järnvägsspår, Sami Sirviö -spelar en förvrängd gitarrhook där det är svårt att urskilja om det är en synth eller en gitarr. Och den ödesmättade texten sätter tonen för hela skivan:
”Ammunition tog slut till sist, nu kan ni kalla mig the Sundance Kid
Den fria viljan var vår tonårsdröm, men vi är bara instinkt bara djur
och allt är lögn”
Den unga människans och artistens revanschbegär, illusionerna och hävdelsebehovet, skjuts ner redan i första låten. Och det blir värre.
I ”Dom andra”, som var albumets första singel, skildras den obehagliga insikten om att varenda människa mals ner, förändras och anpassar sig:
”Vi har spelat ut vår roll, vi glömmer hela skiten, det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre, men räckte inte till, vi blev som dom andra …”
Inledningen av ”Socker” är något av det vackraste som Kent har spelat in, men solen går i moln direkt:
”Spelar det längre någon roll, jag orkar inte slåss, det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam, och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp, var att synas att bli sedd”
”Duett” gästas av Titiyo och är en brevväxling mellan två personer som minns hur de var ett ”du och jag” innan de förlorade varandra. Även ”Kärleken väntar” blir en sarkastisk och uppgiven grimas, trots att refrängen formar sina händer till ett hjärta.
Soundet är befriat från utsvävningar och onödiga pålägg, nästan strömlinjeformat. Det är som att åka bil på natten genom ett iskallt Ikea-land där det är flera mil mellan gatlyktorna. Melodierna lyser upp mörkret som vägskyltarna som passerar strålkastarna.
Allting har en tydlig ”Vapen & ammunition”-identitet. Till och med de två stilbrotten mot slutet, ”Elite” och ”Sverige”, passar in.
”Elite” är det närmaste som Kent har kommit amerikansk rotmusik. Det är en långsam gospel med träsksmutsig slideguitar och sakrala körer. Jocke Berg hyllar föräldrar och släktingar som slet i fabrikerna, alla decennier av brustna hjärtan och trötta leder hos den verkliga eliten som lade grunden för bandmedlemmarnas liv och trygghet. Till skillnad från hundra överklasspoeter som inte ger honom någonting.
Och ”Sverige” är en midsommarvisa med Jojje Wadenius på akustisk gitarr.
Rent musikaliskt lät ”Sverige” som en kapitulation, det yttersta beviset för att Kent blivit som ”de andra”.
På ”Vapen & ammunition” kändes det över huvud taget som om Kent var beredda på att ge upp och förlora.
= = =
”Vapen & ammunition” släpptes den 15 april 2002 och blev så framgångsrik att Kent fick en helt ny karriär.
Musikens träffyta var häpnadsväckande stor.
Trots att fildelningen på allvar hade börjat kapa skivförsäljningen sålde albumet i 600 000 exemplar. Det låg etta i Sverige, Norge och Finland. På Grammisgalan fick Kent sju priser. De blev verkligen Sveriges största band. Och de har varken förr eller senare varit i närheten av sådana siffror.
”Vapen & ammunition” blev så populär att skivan fungerar som en vattendelare. Det är aldrig lätt att tycka om skivor som omfamnas av alla. Få vill ha samma smak som den stora och identitetslösa massan. Hardcorefansen föredrar antingen albumen före eller efter.
Många tycker att Kent var bäst på ”Isola” eller ”Hagnesta Hill”. Några föredrar ”Röd”. Och det finns alltid debutfetischister som tycker att gruppen inte har gjort något bra sedan 1995.
Men vad hade Kent varit i dag utan ”Vapen & ammunition”?
Omslaget gjorde den vita tigern till bandets motsvarighet till tungan och munnen med Rolling Stones. Flera detaljer ur låtarnas videor syns i filmklippet från i år där Kent annonserade sitt avsked. Inget annat av bandets album innehåller lika många text-rader som kan tryckas upp på en t-shirt. I en omröstning på Kents hemsida kom ”Socker” på andra plats. ”Sverige”, som så många benhårda synthfans vill sparka på med stålhättor, låter i dag profetisk. Jocke Berg förutspår ett land som flyktingkrisen stängde 2016.
Ingen konsert är komplett utan en ”Dom andra” eller en ”Kärleken väntar”. Ännu i dag fyller den sistnämnda samma funktion under konserterna som Bruce Springsteens ”Hungry heart” på Ullevi.
”Vapen & ammunition” var en brytpunkt. Det är ljudet av ett band som lämnar sitt unga uppror bakom sig, som är medvetna om att deras ambitioner kan vara förgäves och växer upp. Musiken har ett mer allmängiltigt tilltal än förut. Låtarna kan handla om dig, oavsett om du har fyllt 15, 38 eller 49.
Desillusionen och rotlösheten och vanmakten och självtvivlet är teman som Jocke Berg har utvecklat och för-finat men aldrig lämnat bakom sig sedan 2002. Hela tiden med klassresenärens dilemma att inte höra hemma någonstans, att varken trivas med den man var eller den man blev.
När jag nyligen fick Kents samtliga skivor på vinyl öppnade jag ”Vapen & ammunition” först och lyssnade. Resten står kvar i hyllan i osprättad plast.
Sound, produktion och frisyrer kan snabbt bli omoderna. Men precis som ”Brothers in arms” med Dire Straits och ”Revenge” med Eurythmics visar ”Vapen & ammuniton” att starka låtar och melodier aldrig blir daterade.
Låtarna var också något som Jocke Berg var stolt över när han träffade Aftonbladet i april 2002:
– Det här är verkligen de bästa låtarna jag skrivit, både vad gäller melodier och texter.
Han hade aldrig tidigare kommit så nära sina ursprungliga idéer om hur Kent skulle vara och låta.
En pessimist i sitt livs form.
