I dag är Kent en mäktig kvartett – men utan sitt crew hade bandet kanske aldrig kommit vidare efter den där kvällen på Högfjällshotellet, då de fick heta Kentz och åskådare krävde pengarna tillbaka.
Några av nyckelpersonerna som har varit med och byggt upp Kent bjuder här på roliga anekdoter, känslor och kanske rent av ett par nyheter.
NAOMI PILGRIM Artist, körsångare på Kents turné 2014
Naomi Pilgrim föll för Kent när bästisen sjöng en Kent-låt på bussen. Ett antal år senare blev hon bandets körsångare. Artisten berättar om sitt och Miriam Bryants stora nypa sig i armen-moment.
Hur började din historia med Kent?
– Jag måste ha varit tolv när ”Gravitation” spelades överallt. Det var en låt som inte lät som det andra som spelades på radion, en cleansing av bruset typ, säger Naomi Pilgrim och fortsätter:
– Historien började for reals när jag lärde känna min bästis Freja. Vi var sexton–sjutton. En dag på bussen hem från skolan började hon sjunga ”Utan dina andetag” och jag blev helt golvad. Hur kunde det vara så skört och stort på samma gång?
Vilket är finaste minnet med Kent?
– Jag har varit tvungen att nypa mig i armen många gånger, men en av de mäktigaste sakerna var Kentfest på Gärdet. Jag och Miriam (Bryant, reds anm) tittade på varandra och bara: ”Vad händer? Is this real life?!”. Sån eufori. Jag var hög på betapred och alvedon, och när ”Mannen i den vita hatten spelades” sprang vi ut i publiken och kollade på fyrverkerierna. Det var så stort att få vara en del av det. De är hjärter ess-människor allihopa.
Hur mycket utrymme har du fått till egna idéer?
– Jag kände mig absolut hörd och inkluderad, men framförallt var jag amazed 99 procent av tiden. Flyger det så flyger det, liksom.
Vad har Kent som inga andra har?
–Markus, Sami, Jocke och Martin.
Ska du vara med på, eller titta på, sista giget?
– Jag önskar att jag kunde svara var som helst på Tele2 Arena, men jag är på annan ort och det suger. Jag är djupt avundsjuk på alla som får vara med och uppleva spiken i kistan. Det är redan ikoniskt, liksom. Njut.
Tycker du att Kent förtjänar all uppmärksamhet?
– Ja, alla dagar i veckan.
Är det rätt beslut att de slutar?
– Ja. Oavsett vad så kommer de att leva för alltid.
Vilken är din favoritlåt med Kent nu?
– ”M”.
”De är en viktig del av svensk musikhistoria”
CAROLINA WALLIN PÉREZ
Artist, körsångare på Kents sista turné
Med en platta fylld av Kent-tolkningar debuterade Carolina Wallin Pérez 2009. ”Utan dina andetag” gav henne en publik som bland annat följde med till Melodifestivalen. Nu är hon en del av Kent live.
Hur började alltihop för dig?
– Från allra första början som lyssnare. ”Isola” var den första skiva jag lyssnade på och fastnade för. Senare som låtskatt för mitt eget musicerande och nu får jag vara med både på skiva och live. En oväntad kurva!
Varför ville du jobba med Kent?
– För att det är grym musik och fantastiska människor! Med tanke på min debutskiva så känns det ju lite som att cirkeln är sluten.
Vilken är din favoritlåt av Kent nu?
– Svår fråga, men två av favoriterna att spela live just nu är ”Var är vi nu?” och ”Förlåtelsen”.
Vilket Kent-minne är ditt bästa?
– Hela den pågående turnén! Gigen, uppladdningarna, middagarna, resorna, samtalen, människorna. Allt.
Och ditt jobbigaste?
– Jobbigast var när jag sjöng ”Utan dina andetag” på en niomånaders bebis begravning.
Förtjänar bandet all uppmärksamhet?
– Absolut! De är och har varit en viktig del av svensk musikhistoria under en lång tid.
Vad har Kent som är unikt?
– En blandning av tillgänglighet och mystik. Jag tror att deras orädsla för att satsa högt och stort och tro på sig själva från början har gjort dem till en förebild för många.
Är det det som gett dem sin popularitet?
– En del av det, i kombination med att det helt enkelt är bra musik.
Hur tror du att det kommer kännas efter sista giget?
– Tomt.
”Jag hörde min första Kent-låt i studion”
ZED Producent och studiotekniker
”Hagnesta Hill” och ”Isola” är två album som Zmago ”Zed” Smon har jobbat på som tekniker och producent. Han halkade in i studion då svenske Nille Perned mixade en skiva i en studio där Zed arbetade i England. Perned fick influensa och bad Zed att mixa klart.
– Senare ringde han mig om att mixa en Kent-skiva med honom i Stockholm. Jag ville vidga mina vyer, för jag var rätt trött på min situation. Jag hörde min första Kent-låt när jag kom dit för att mixa med Nille, säger Zed.
Vilken är din favoritlåt av Kent?
– Jag knyter dem ofta till studiominnen. En favorit var när vi knäckte ”Cowboys”. Jag tror det var Martin Sköld som började pilla på sin teleplugg, uttråkad, så ett jättebra ljud hördes i högtalarna. Det blev grunden för en kick i låten. Alla hoppade in med olika oljud, på en våg av inspiration. Det var magiskt.
Vilket är ditt bästa Kent-minne annars?
– Haha, det måste vara efter en ”Hagnesta Hill”-session i Danmark. På Roskilde sa Martin på skoj till en journalist att vi misslyckats och måste göra om alla låtarna. Att det hade varit ett slöseri med tid och pengar. Det hamnade på någon ganska stor tidnings förstasida, som Jocke råkade läsa när han drack kaffe på morgonen. Det landade inte så bra …
Vad tror du har gett Kent så många fans?
– Jocke är en stor textförfattare och låtskrivare och bandet har en egen karisma, med sina drabbande melodier som kryper in under skinnet. Det är nog också för att de alltid har sett coola ut, inte på något fejkat sätt.
Är det rätt beslut att lägga ner?
– Jag tror beslutet kom inifrån, så det är säkert rätt för dem. Det är enkelt – om du fortfarande känner att du har nåt att säga, gör du det. När du inte har det slutar du.
”En del ville ha
pengarna tillbaka”
ROBBAN ROOS Turnéledare och produktionsansvarig
Robert ”Robban” Roos har jobbat med Kent på turné sedan starten. Skrattande jämför han fiaskot i Sälen med den pågående turnén, stor som en melodifestival.
Hur började din historia med Kent?
– Det var en slump att vi började jobba tillsammans. United Stage (Kents bokningsbolag, reds anm) frågade om jag ville åka med på bandets första turné 1995 och jag sa ”absolut!”.
Hur var den turnén?
– Det var jag och bandet i en van. På Högfjällshotellet i Sälen var det annonserat som Kentz, med z! Det var inte riktigt rätt målgrupp som kom, om man säger så. En del kände till bandet och tyckte det var det bästa de sett, men en del ville ha pengarna tillbaka. Då visste jag inte att de skulle hålla på i 21 år.
Vilket är ditt finaste minne?
– När vi käkade middag före vita konserten (på Stadion i Stockholm 2003, reds anm) vallfärdade folk i vita kläder förbi. Hela stan blev Kent-manisk på nåt sätt. Det var bara nåt vi hade snackat om runt ett lunchbord, och så genomfördes det. Det är ett minne jag kommer ha med mig – att de där knasiga idéerna genomförs och blir så bra för att både bandet, alla runt omkring och fansen är med på det.
Varför har Kent en så stor fanbase, tror du?
– Jag tror det är musik som folk i Norden kan relatera till. Plus att de har en jävla integritet. Det blir förmodligen spännande när det inte är några hemma hos-reportage. Sen har de ända från start lagt mycket energi på att göra så bra konserter som möjligt. Den här turnén är lite större än en melodifestival, med 54 man i crewet, 11 trailers och två bussar.
Vem styr och ställer mest?
– Enligt min uppfattning har Joakim alltid varit den med störst visioner, men alla är väldigt med i alla beslut. Kanske ännu mer sedan de blev bara fyra. Att Martin Roos och Harri (Mänty) var med har såklart gjort massor för bandet, men det blev faktiskt bättre när de var bara fyra.
Hur tänker du inför sista gigen?
– Det är tråkigt att de ska sluta nu när vi är som bäst. Men om man slutat på samma sätt som man började, på Högfjällshotellet, hade det ju känts mycket värre. Haha! Jag beundrar beslutet och antar att de känner att de har kommit till ett vägskäl, där de tar beslutet att det här är så bra det blir.
Hur kommer det att kännas när turnén är slut?
– Det kommer att vara sorgligt, sentimentalt och en stor personlig saknad. Det har varit en så stor del av mitt yrkesverksamma liv. Jag är väldigt stolt och glad över att ha fått vara med.
”Jag tycker att det känns värdigt att avsluta på topp”
STEFAN BOMAN
Producent, delägare i Kents studio Psykbunkern
Stefan Boman har jobbat med Kent i 14 år, inte minst i bandets egna Park Studio, också känd som Psykbunkern. Han var hustekniker i Polarstudion när Kent skulle spela in låten ”Vinter02” men hade koll på dem sedan länge.
När hörde du Kent första gången?
– Ganska direkt efter debutskivan. Jag tyckte det kändes lite weird med rock på svenska, men också väldigt intressant!
Varför ville du jobba med dem?
– De är nytänkande och vill inte trampa vidare i gamla spår.
Hur är det att jobba med Kent?
– Det är väldigt roligt. Ibland kan arbetsbördan ihop med tajta deadlines vara rätt påfrestande. Det är alltid en stor utmaning och krävande, men den biten gillar jag.
Vem styr och ställer mest?
– Styr och ställer kanske inte är rätt ord, men Jocke är den som oftast har utgångsvisionen, i och med att han i de flesta fall har skrivit låten. Då blir det ganska naturligt att han har en tyngre röst.
Hur håller ni god stämning i studion under ett helt album?
– Vi försöker alltid ta oss tid till gemensamma måltider, till exempel en god middag med ett glas vin och prat om andra saker än skivan. Och vi planerar alltid in lediga dagar. Efter två dagars ledighet löser man ofta eventuella problem betydligt lättare.
Vilket är ditt finaste Kent-minne?
– Vi var i Los Angeles i december 2013 för att spela in grunderna till ”Tigerdrottningen”. Vi hyrde ett hus på kullarna nära Hollywood. Det var en fin tid med många roliga middagar och bra gemenskap. Efter tre veckors jobb kom allas familjer dit för att fira jul och semestra. Det blev en magisk avslutning.
Är det rätt att sluta nu?
– Jag tycker att det känns värdigt att avsluta på topp, efter en så pass lång och framgångsrik karriär.
Hur tror du att du känner efter sista giget?
– Svårt att säga, men säkert emotionellt. Men också en tacksamhet över att jag fått vara med på den här långa resan.
Vad kommer du att fokusera på efter Kent?
– Jag är musikproducent och ljudtekniker, så för mig är det business as usual, även om de kommer lämna ett stort hål.
”Som ett långt och troget äktenskap”
HENRIK ISMARKER
Ansvarig för kent.nu och Kents Facebook-sida
1995 startade Henrik Ismarker sin första Kent-sajt, för att öva på html-kod. 21 år senare är han vän med bandet och noterar rekordsiffror på kent.nu. Henrik hade varit fan av Kent sedan han hörde deras första, nysläppta singel spelas på en fest hemma i Eskilstuna. Året därpå träffade han bandet och deras manager på Lollipop-festivalen.
– Det slutade med att de bad mig ta över ansvaret för den officiella hemsidan. Så har det varit sedan dess, säger Ismarker.
På sent 1990-tal flyttade webmastern till Stockholm. I dag bor han i en skärgårdsby i Roslagen och jobbar med digital utveckling på en storbank. Han jobbar också för fullt med kent.nu.
Hur ser relationen mellan dig och Kent ut?
– Som ett långt och troget äktenskap.
Hur mycket har bandet engagerat sig i sajten?
– Mycket. Kent har alltid i alla lägen satt fansen främst. Alla nyheter ska nå fansen först, via hemsidan. De har också varit engagerade genom ”Fråga Kent”. Där besvarade bandet fansens frågor, under lediga stunder i studion. De har även diskuterat med fansen i Kent-forumet, säger Ismarker, och fortsätter:
– Den här stora respekten och engagemanget för fansen syns inte minst nu på avslutningsturnén, där bandet efter varje konsert går ner framför scenen och pratar med fansen medan de delar ut rosor till dem. Unikt.
Hur mycket tid lägger Kent på fanskontakt?
– Mer än något annat band, skulle jag säga.
Vad tror du har gett Kent alla dessa fans?
– Att de gör fantastisk musik som lämnar mycket av tolkningen åt lyssnaren.
Hur kan de vara så folkkära med en så stark integritet?
– Just av den anledningen, förmodligen. Allt är hundra procent äkta hela tiden.
Hur snabbt växte kent.nu?
– Från början hade vi en gästbok, som snabbt blev en samlingsplats för fans. Det var gästboken som var nyckeln till framgången, så sidan växte ganska snabbt.
Har trafiken på kent.nu lugnat sig?
– Nej, tvärtom. Det har varit många trafikrekord under det här året.
Vilket är ditt finaste Kent-minne?
– När ”Utan dina andetag” spelades på mitt bröllop.
Är det bra att bandet lägger ner?
– Personligen tycker jag att det är astrist, men jag har den största respekt för deras beslut.
Kommer kent.nu finnas kvar efter splittringen?
– Det får ni se efter den 17 december.
Vad ska du fokusera på efter Kent?
– Resten av livet.
”Jag styr och ställer mest – men vinner sällan i slutändan”
SANDRA NORDIN Pr-manager
Sandra Nordin träffade Kent 1995. Hon charmade dem då hon hängde upp och ner i ett skivbolagstält på Hultsfred och har tagit hand om bandets pr i 12 år.
Hur började din historia med Kent?
– Jag hörde dem första gången 1995, när ”Blåjeans” knockade mig totalt. Jag kom i kontakt med bandet via en av mina bästa vänner samma år men dödsstöten då jag charmade bandet totalt var en kväll i Hultsfred 1996, när jag hängde upp och ner i ett skivbolagstält.
Varför blev du sedan deras pr-person?
– Jag och Martin Roos jobbade ihop på Sony Music, efter att han hoppat av och fortsatte som Kents manager. Han såg väl vad jag gick för. Jag slutade jobba på Sony 1997 och startade pr-byrå med två vänner. Jag började jobba med Kent 2004. Det var inte så mycket att diskutera när jag fick frågan.
Hur såg du på bandet då jämfört med nu?
– Jag brydde mig inte så mycket om Kent rent musikaliskt mellan 1995 och 1996. Mitt hjärta brann för r’n’b och jag hade lyxen att jobba med artister som Fugees, Maxwell och Nas. Jag ser egentligen inte annorlunda på bandet i dag. Däremot har det vuxit fram en musikalisk kärlek. Jag tycker att de är bättre än någonsin precis just nu.
Trodde du att Kent skulle hålla på så här länge?
– Nej. Eftersom de inför varje albumrelease har sagt ”det här är vår bästa platta någonsin” har i alla fall jag tänkt att ”okej, då blir det nog den sista den här gången”. Det tog bara sisådär tio år innan det blev verklighet.
Finns det något bra med avskedet?
– Om man inte vill fortsätta längre är det väl bättre att sluta? Orka höra eller se ett band som inte vill ge sitt yttersta längre.
Berätta om ett fint Kent-minne!
– Jag har så många … Men ett par förhandslyssningar där endast kvinnor har fått vara med. De kom till när Jocke och Sami blev trötta på att det alltid bara var män, förutom jag, som kom från skiv- och bokningsbolag för att lyssna på nytt. Så vi drog ihop ett gäng kvinnor i Psykbunkern. Det är rätt stor skillnad mellan att få en ryggdunk och höra ”fy fan va bra” tio gånger på raken och att höra ärliga, genomtänkta, känslosamma analyser.
Det är ett fint Kent-minne.
– Ett annat är när innehållet till Kentfest bestämdes. Bandet bara smattrade på med förslag på bra artister och låtar de gillade – och till slut blev det en liten endagsfestival med väldigt många kvinnor på spelschemat. Det bara blev så. Och det är det jag älskar med Kent. De bara kör på.
Hur är det att jobba med Kent?
– Skitlätt. Vi har alltid haft en väldigt öppen dialog inför varje skivsläpp.
När är det svårt?
– Det är ju allmänt känt att de inte velat göra intervjuer under rätt många år, och det är väl där det ibland kan ha känts lite svårt, att parera medias frustration över att man inte ger intervjuer.
Vem styr och ställer mest?
– Jag, så klart, men jag vinner sällan i slutändan. Kent är ett väldigt envist band.
Skulle du kalla dem perfektionister?
– Absolut. I den bemärkelsen att antingen ger man allt, eller inget.
Vad har Kent som inga andra har?
– Jag kan inte svara på det. Däremot kan jag säga att Kent har hjärtat på rätta stället och står för väldigt mycket saker som jag själv kan relatera till.
Är det det som har gett dem så enormt mycket fans?
– Förhoppningsvis ja. Bortsett från musiken tror jag att fansen gillar att Kent alltid har gått sin egen väg.
Hur ser du på bandets relation till fansen?
– Kent fattade tidigt att ta vara på sina fans, mycket tack vare att Henke (Ismarker, reds anm) startade hemsidan kent.nu. Man har vårdat fansen genom att ge dem information tidigt och prata med dem i forumet. Utan fansen inget Kent.
Vilken är din favoritlåt med Kent nu för tiden?
– ”Blåjeans” är fortfarande en stor favorit. Men jag har en del andra också. ”Dom andra”, ”Elefanter”, ”Töntarna”, ”La Belle Epoque” och nu senast ”Andromeda” är låtar som jag aldrig kommer tröttna på.
Vem borde fansen lyssna på i stället framöver?
– Lite r’n’b kanske? Skämt åsido har jag faktiskt inga bra ersättningstips. Men förresten, om jag ändå har chansen tipsar jag om Agnes Obel, Solange, Kamis nya låt ”Home movies” och Jamie xx! Sen tycker jag att Johnossi har ryckt upp sig på sista tiden.
